Min dotter kom hem häromdagen och sa att basket är mycket svårare än det ser ut. Och jag kan hålla med om att det är lättare att titta på det än att utföra. Just basket påminner mig om gymnastiklektioner i skolan. Det hette gymnastik när jag gick i skolan och tillika gymnasiklärare.  Det namnet antydde en del av innehållet.
Den smått sadistiske läraren tvingade pojkar att utsättas för i det närmaste kastrerande övningar över redskap som man kan undra om dom ens är lagliga idag. Eleverna (iallafall pojkarna) hade två oktaver högre tonläge efter en sådan lektion.
Och om det någon gång handlade om bollsport så var det basket eller vollyeboll. För en bollrädd person som jag så blev det inga högre betyg. Jag är bättre på att titta när andra sportar. På långt håll.

En person i hushållet (utöver undertecknad) har bestämt sig för att ta körkort.
Nu tänker ni att dom hyffsat gamla barnen är kandidater. Men icke. Vi pratar äkta hälft.
Folk gör mycket saker för att förverkliga sig eller bevisa att man kan. Det här var tydligen en av sakerna.
Och det är ju gott och väl när det sker i trafikskolans regi men väl hemma så kan denna typ av aktivitet skapa viss friktion då övningskörning kommer på tal. Iallafal om man inte äger en skrotbil.
Den första utmaningen är för "handledaren" (i detta fall jag) att lyckas tygla sin skräck och oro. Man skall helst inte bli irriterad och gärna ha oceaner av tålamod. Det är inte alltid lätt. Det räcker med att tänka på självrisken på över 6000 kr för att väcka Hulken i mig.
Ibland skiter det sig alltså och ovan nämnda känslor blir otyglade med ett tämligen dåligt resultat som följd. Idag sket det sig redan innan vi kommit till bilen varvid den "lektionen" blev inställd..  Lika bra var nog det.
Att vi sedan blev tvugna att spendera en timme i bilen utan att säga ett ord till varandra var ett smärtsamt rekord i tysta leken. En lek som f.ö fortsatte även efterföljande dag.
Varför vi var i bilen trots det kärva klimatet är en annan historia som inte är ett dugg intressant.

Det blev ett ganska långt uppehåll mellan inläggen. Närmare bestämt sju år. Om jag hade varit en filmskapare typ James Cameron så hade jag jobbat med något fantastiskt som nu skall få beskådas av en hänförd publik. Saker som aldrig skådats tidigare. Som blå gubbar på en avlägsen planet (nej, inte Smurfarna).
Men riktigt så blev det inte. Det enda jag kan prestera är en ännu mer medelålders man än sist. Lika tråkig och cynisk som förr. Eller möjligen mer. Det känns på sätt och vis tryggt.

Jag blev kallad gubbjävel av barn redan när jag var 25 så jag är van. Observera att det inte handlade om snuskig gubbe utan bara vanlig gubbe.

Även mina barn har blivit äldre. Dom är numera personer man i bästa fall råkar träffa vid någon måltid hemma. Det är lite som i lunchmatsalen på jobbet där man stöter på folk man inte sett på ett tag och undrar hur läget är. Dom är hemma när jag är borta och tvärtom. Någon slags skiftgång kan man säga.

I skolan verkar det  vara mer ledig tid än skoltid. Ju äldre dom blir ju mindre i skolan förväntas dom tydligen vara. Och det stämmer ju på sätt och vis för jag är ju jättegammal (i jämförelse) och jag är ju inte i skolan alls..
Apropå skolan så talades det för en tid sedan om att lärare skulle beväpna sig. Det skulle iallafall ha det goda med sig att plötsligt skulle alla elever räcka upp handen.. eller kanske båda. Jag kan tänka mig när läraren säger "och så vill jag att ni räcker upp händerna" och samtidigt har en Magnum i bältet.

Vi hörs igen om sju år.